Det är när man inte anstränger sig som det man tidigare letat efter med ljus och lykta kommer fram. Det händer ofta när man har glömt bort hur gärna man ville hitta det. Och när man väl hittar det ångrar man att man började leta. Den där gången alldeles för längesedan när man fortfarande trodde att allt var lätt. Att kärlek var att titta på en person och känna att allt är rätt. Så rätt. Att man är alldeles bubblig och sprallig på insidan och ingenting, absolut ingenting, kan få sockerdrickan att försvinna. För den har bosatt sig i blodet. I hela kroppen. Och den får allt att snurra. När man ler bara man tänker på denna speciella person som får blodet att bubbla som en skakad colaburk. Då tror man att kärlek är lätt.

Sen inser man hur förbannat jävla svårt det är. Hur fruktansvärt sårad man kan bli. Och hur ont det kan göra att glömma någon man trodde att man nyss börjat känna. Att glömma den där speciella personen som fick blodet att rusa som sockerdricka. Den där sockerdrickan som inte kunde försvinna. Det är svårt att släppa taget om någon som liksom har bitit sig fast. Men på något sätt måste man ju lyckas. För det gör så förbannat ont att ha personen som gör en illa så nära. Så nära hjärtat. Hjärtat, som går sönder om personen försvinner. Och går sönder om man har kvar honom nära hjärtat. Det svåraste pusslet att lägga.

Men på något vis lyckas man. Och precis när man känner sig hel igen hör han av sig. Utan förvarning. När man är helt oförberedd men ändå totalt apatiskt. När man tror att det ändå inte betyder något, för herregud, sockerdrickan han orsakade i blodet är avslagen för längelängesen. Men så himla fel man kan ha.
Hur fan gör jag nu? Och även fast man vet så väl att det inte betyder någonting så gör det ändå ont. Så sjukt satans ont. Och man får börja om igen. Och försöka lägga om pusslet på ett annat sätt. Och sedan klistra ihop det med Karlssons klister och rama i det bakom ett skottsäkert himla glas så man kan vara hundra procent säker på att man aldrig någonsin behöver lägga om just det pusslet igen.

Då inser man att kärlek inte alls är lätt. Utan det absolut svåraste som finns.