jag är inte i fas med mig själv längre. hjärtat och hjärnan samarbetar inte alls. inte alls. hjärtat säger en sak, och hjärnan tvärtemot. vägrar ge med sig. försöker vara förståndig. förståndig, vad är det? är det när man lyssnar på hjärtat och kastar sig huvudlöst in i något man aldrig trodde man skulle vara med om? eller är det när man låter hjärnan bestämma och ger sig ut ur leken innan den ens har börjat? för jag vet att den här leken kommer sluta med katastrof. vet det. så himla mycket. vet att den kommer sluta med att hjärtat ligger på botten i tusen miljoner bitar. att hjärnan kommer bli hundra gånger mer förståndig, som om nivån inte är tillräcklig nu. som om hjärtat inte har varit trasigt nog. när är det min tur att vara lycklig? måste man vara förståndig för att vara lycklig? måste hjärtat tycka samma som hjärnan? som magneter. som dras till varandra. du och jag. medan mitt hjärta och min hjärna, mitt förstånd och min lycka, istället är motpoler. hur går det ihop? inte alls. det går inte alls ihop. så jag står nog kvar här, med lyckans kölapp i handen, istället för att gå före i kön. förståndig. men olycklig.