om jag ligger på sängen och blundar upp mot lampan och verkligen anstränger mig så kan jag nästan lura mig själv att jag befinner mig på teneriffa. att jag ligger på stranden och hör när vågorna rusar in från havet. jag kan nästan höra mannen som går runt på den svarta sanden och säljer munkar. eller han som säljer frukt 'PINEAPPLE MELONI COCONUT !' ropar han och hoppas förgäves att någon ska vinka honom till sig.

när jag ligger där på stranden är jag helt bekymmerslös. det finns inget som oroar eller tynger mig. inget ont i magen, inget illamående. det enda som finns är lugn. och det enda jag behöver komma ihåg är att byta sida att sola på. vågorna slår mot stranden. jag slappnar av. jag kanske somnar en stund.

jag vill så gärna vara där igen. eller det behöver inte vara precis där. det enda jag behöver är värme. och det där lugnet. det där lugnet som gör att inget berör mig även fast allt runtomkring rasar.



fast när jag ligger där på sängen och blundar mot lampan vet jag såklart att den jobbiga verkligheten inte har försvunnit. den finns kvar. och den rasar fortfarande runtomkring mig.