det finns människor jag irriterar mig på. det finns människor som går mig på nerverna så otroligt mycket att jag bara skulle vilja skrika rakt ut. det finns stunder då det känns som att de här människor gör eller säger saker bara för att håna mig. det finns människor som pratar bakom ryggen bara för att de är för fega för att säga det till mig personligen. och det finns männsikor som inte förstår ett skit. det finns männsikor som glömmer vad man har sagt, trots att man har sagt det minst fem gånger. det finns människor som säger att de bryr sig men egentligen inte gör det. det finns männsikor som ljuger. och det värsta är att det sårar mig. allt det där. och jag erkänner det aldrig, för jag vill så gärna vara stark. och jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. jag har lärt mig att jag inte vinner något på att visa att jag tar åt mig. det gör det inte bättre. men ska jag istället låta männsikor såra mig? jag är inte hur stark som helst. fast jag vill gärna vara det.

jag är alltid glad. jag är en person som svarar: jag mår bra. men jag kanske inte gör det. jag kanske svarar så för att jag inte orkar förklara. för att det finns saker jag inte orkar anförtro någon. jag kanske svarar så för att jag inte vill ge den personen som frågar skuldkänslor för att den måste bry sig. jag kanske inte alltid är glad.

det finns också fina människor. människor som alltid får mig på bra humör. människor som alltid ställer upp. det är den typen av människor som får mig att må bra. det finns människor jag vet att jag kan lita på till hundra procent. de här människorna betyder obeskrivligt mycket för mig. de får mig att bli stark. att orka. och jag älskar er, och finns här för er. glöm aldrig det.