jag är sämst. här åker man på första träningen på en månad och oroar sig för att man ska tycka det är så otroligt fruktansvärt jobbigt. och så kommer man hem med en jävla fotskada. samma skada som man dessutom har haft förut på precis samma ställe som bara kommer tillbaka. det gör mig så himla ledsen. jag vill inte det här. jag orkar inte vara trasig hela tiden. jag vill vara hel och kunna satsa och utvecklas, men icke. det bara går emot mig. jämt. om tre veckor ska jag operera mig (förhoppningsvis) och då kommer jag inte kunna idrotta på flera månader. jag kanske borde passa på att operera foten och alla andra trasiga delar på samma gång. hejdå utveckling. jag kommer få börja från början. just därför hade det känts så bra om det hade fått gå bra den här säsongen. det hade känts lättare då. men så blir det såhär. ingen säsong alls. jaha.

jag orkar inte ens försöka se något positivt i det här. och jag är inte säker på att jag hade hittat något om jag hade försökt.

det här är vad alla har sagt om mig. håll dig borta från elden, gå inte ute, bär alltid mössa, klä in dig i wellpap, för du kommer skadas, ge dig aldrig hän. du har så veka leder, du kommer skrapa dina knän.