DET ÄR NÄR mamma säger till mig att jag borde bygga upp ett sparkapital som tanken slår mig : FUCK. jag håller på att bli vuxen. ett sparkapital. tusan vilket stort och viktigt ord det är, en trygghet för framtiden. när hon sedan säger : "så att du så småningon kan börja pensionsspara" vill jag riva tussar från håret, slå i dörrar, skrika och gud vet vad. PENSIONSSPARA. SPARKAPITAL. när det känns som att jag nyss var den där superblonda lilla tjejen som byggde slott i sandlådan och utklassade alla grannbarn på kulspel.

OMÖJLIGT att det har gått så fort, det kan helt enkelt inte stämma. vart har tiden tagit vägen? försvunnit, är vad den har gjort. jag har inte hunnit med. bara att skriva den här texten får mig att känna ren panik. panik över livet, panik över saker jag vill göra men inte kommer hinna med och panik över saker jag borde ha gjort men inte hunnit med. jag är ingen planeringsmänniska, inte när det gäller livet. det är därför jag inte har något sparkapital och det är därför min mamma måste påminna mig om att pensionsspara, även fast jag bara är arton år och några månader.

ALLA VILL BLI NÅGOT när de blir stora. jag vill inte bli stor. detta kan antingen bero på att jag är livrädd över att misslyckas eller att jag helt enkelt inte är tillräckligt mogen för att bli vuxen. att jag inte är redo. fast å andra sidan kanske man inte vet när man är det, det är kanske något man blir. en roll man växer in i. EN VUXENROLL. en roll som jag förmodligen aldrig kommer kunna hantera. vilket i sin tur innebär att min mamma kommer behöva påminna mig om det där med pensionssparande och sparkapital och allt vad det heter i några år framöver. för jag kommer förtränga det.

INNERST INNE är jag nämligen fortfarande den där ultrablonda, spralliga lilla tjejen som spöar alla på kulspel. och hon har ett bra tag kvar till pensionssparande.