JAG ÄR GRYM på att klaga. det är helt klart en av mina största talanger här i livet, och nu snackar vi allvar. ochja, jag må vara en jävligt talanglös människa om så är fallet. helt rätt.

MEN SÅ tänkte jag på alla gånger jag inte har klagat. oftast är det kroppen, den håller inte. jag vet inte hur många skador och krämpor (visst heter det så?) jag har haft genom åren - men det är många. hade jag klagat varje gång jag haft ont någonstans hade jag vid det här laget varit tvångsintagen på något ålderdomshem. for sure.

JAG HAR LÄRT MIG att bita ihop. för det blir banne mig inte bättre av att man gnäller. men samtidigt måste jag liksom få det ur mig ibland, och då kommer det så lätt ut som klagande. att jag gnäller. vad jag tror att jag försöker säga med det här inlägget är att jag inte menar att gnälla - självklart förstår jag att alla har ont någon gång i livet och att det finns människor som har mycket ondare än jag någonsin kan föreställa mig, men ändå.

ATT LYSSNA PÅ KROPPEN är någonting jag aldrig har klarat av. att träna med benhinneinflammation, stukad fot, nackspärr osv osv har kanske varit ett sätt för mig att visa att jag kan. visa att jag inte är så klen som somliga kanske tror. samtidigt så är det så fruktansvärt dåligt att göra det, för skadorna blir bara värre och kommer tillbaka lättare. men jag har bitit ihop, kämpat mig igenom träningarna och kommit hem levande. tack och lov.

OAVSETT vad tränare och sjukgymnaster och mammor och pappor har sagt så har jag infunnit mig där, på träningarna. sprungit och hoppat och slitit och gud vet vad. utan att inse att det är min egen kropp jag sliter på.

I MÅNDAGS var jag hemma från skolan med en dundrande huvudvärk. den verkade komma från nacken, vilket jag inte fann så speciellt förrän mamma påminde mig om en fotbollsskada jag fått i höstas. vi skulle spela match, och jag hade nackspärr. jag smorde på lite linement och stod där på planen när domaren blåste av. till slutet på första halvlek sprang jag omkring och kämpade, precis som alla andra. sedan skulle jag nicka undan en boll. den var lite hög (och jag är ganska kort), så jag var tvungen att hoppa. så klart kommer någon och knuffar mig i ryggen, och hela huvudet åker bakåt på något vis.

JAG TROR ALDRIG jag har haft så ont i någon kroppsdel i hela mitt liv. det var det värsta jag har varit med om. det kändes ungefär som att någon hade släppt en lastbil på nacken. jag kunde inte vrida huvudet åt höger och kände mig allmänt stel i huvudet. jag avbröt så klart matchen, alla har en gräns. och min var nådd.

DAGEN EFTER var jag hemma från skolan, och försökte få en tid på hälsocentralen. redan första dagen blev jag irriterad - hon i telefonen skulle ringa tillbaka men gjorde aldrig det. och där satt jag med ett huvud som inte gick att vrida. andra dagen ringde jag igen, och blev uppringd igen av en sjukgymnast som sa att jag skulle återkomma efter helgen om jag fortfarande hade ont då.

DET HADE JAG INTE. men jag är fortfarande stel och inte lika rörlig på den högra sidan av nacken som på den vänstra. ibland har jag ont. och när jag kunde spåra huvudvärken i måndags till skadan i nacken blev jag lite orolig. för jag vet ju inte vad felet är - eftersom jag aldrig fick en tid på hälsocentralen.

LITE RÄDD är jag nog också, för att det här ska vara något allvarligt. men samtidigt är jag ännu mer rädd för att boka en tid hos en sjukgymnast. eftersom om hon/han hittar något där så kan det stoppa mig ifrån att göra något jag älskar av hela mitt hjärta och inte har fått göra på snart tre månader - idrotta. så hur gör jag nu?

det här inlägget har jag skrivit mest för min egen skull. har du orkar läst det ända hit så är du värd en stjärna i himmelen. godnatt.