När man är mindre och kärlek är något nytt och spännande som man egentligen inte vet något om. När man fortfarande frågar chans på någon. När kärlek är ett alldeles för starkt ord. När man är mer kompisar än tillsammans. När kärlek är nästan samma sak som vänskap. Fast kanske lite, lite mer. Ungefär vid den tiden knackade kärleken på dörren för första gången. Och jag öppnade. Jag tror egentligen inte att det var kärlek. Mer en himla fin vänskap. Nivet, någon man kan göra ungefär allt tillsammans med. Vilken klass jag gick i kommer jag inte ihåg, inte alls. Men liten var jag fortfarande. Undra varför all kärlek inte kan vara lika okomplicerad som den sorts kärlek man upplever när man fortfarande är liten? När man skickar en lapp och frågar chans. Och den utvalde kan kryssa ja eller nej. Pang på rödbetan liksom. För egentligen är en väldigt, väldigt fin vänskap lika värdefull som kärlek. Det är en sorts kärlek. Nåja, denna första kärlek i mitt fall slutade ganska sorgligt i och med att min fina kamrat tog sitt pick och pack och flyttade till Stockholm.
 Fint var det ändå.