Den här månaden har varit vit. Av snö. Och kall. Av kyla.

Soluppgången var så här fin en dag.

Vi bakade pepparkakor.

Och åkte spark hem.

En ny, alldeles fin, klänning från Monki inhandlades.

Det blev julafton och klapparna jag gav bort såg ut lite såhär.

Jag har en himla massa andra vackra bilder, men internet är lite för segt för att jag ska ha tålamod att ladda upp dem. Men dessa bilder är i alla fall från höjdpunkterna av denna månad.

Andra höjdpunkter : Fika och mys med Johanna i tisdags, julklappsbyte med Ylva och Frida, fika på stan med Isabell, påhälsning på jobbet av Linda och Malin och en väldans massa andra bra tillfällen. Jag har vackra människor runt omkring mig. Och igår fick jag två fina paket av tre bra töser på jobbet. Tack.

Jag tittar inte alldeles för ofta på film, men gillar att gå på bio. Ska jag kika på film hemma i soffan med en kopp kaffe som sällskap blir det antingen Harry Potter, Guldkompassen, Mean girls eller Bring It On. För det är de enda bra vi har. De två sista kollar jag alltid på när jag är sjuk. Piratesfilmerna kan också vara ett fint alternativ. 

Och ikväll är det visst Zorro på tvn. Vi tar och kikar lite på den, tycker jag. Medan jag funderar vidare på detta med film. Om det är värt att utöka filmtittandet. Och kaffedrickandet.

Att inte träffa dessa fina människor varje dag. Det saknar jag.

Är precis här. Där sommarkvällarna ofta innebär kortspel på en altan, smultron och grädde i en dessertskål med blåklockor på och kubbspel på en ojämn gräsmatta. Där natten är så tyst, så tyst att man hör när båtarna åker förbi ute på sjön. Där jag känner mig trygg. Glad. Lugn. Och en himla massa annat.

Där är min favoritplats.

Att drunkna.

Att alla jag älskar dör. Och jag blir ensam.

Att vakna ensam. Alltid.

Att dö. För tidigt.

Och så vidare. Och så vidare.
(Alla bilder är klickbara. Fint från weheartit.com)

..Spara. Totalt oväntat svar från en inhandlargalning som jag. Men så är sanningen. Jag skulle spara en del. Och resa. För jag älskar att resa. Plus att jag skulle köpa något fint till min familj, bara för att jag tycker om att ge bort saker. Speciellt när det inte är av någon speciell anledning.

(Och det blir ingen bild här idag heller. Segare internet har jag inte haft sedan vi hade modem. Fattar ni? Plus att det nog inte blir mer skrivet här idag. Det är ju förtusan juldagen. Bästa mysdagen på året! Nästan.)

Jag gråter lätt. Som till exempel när jag kikar på fina filmer. Vill ni se något som det är omöjligt att INTE gråta till, så sök på 'homecoming soldiers' på youtube. Nu snackar vi krokodiltårar.

(Ville såklart ladda upp videon men det tyckte inte mitt internet var någon bra idé. Inte alls)

Människor som lyssnar när man är ledsen. Vänner som ringer och frågar hur man mår när man inte ens har sagt att man mår dåligt men gör det ändå. Johanna lyckas väldigt, väldigt ofta med detta. Mina vänner får mig överhuvudtaget att må bättre. Kärlek. Fast bara när den inte gör ont. Vilket den nästan alltid gör. Min familj får mig oftast att må bra. Glädjen över att jag har en hel familj får mig ofta att må ännu bättre.

Det finns mycket som kan få en människa att må bättre. Jag tror att man kan bli lycklig, och må bra, av minsta lilla småsak. Man måste bara lära sig att uppskatta det lilla.
Det lilla, som oftast också är väldigt vackert.

weheartit.com

Krig. Barnmissandel. Misshandel överhuvudtaget. Orättvisor. Folk som ger upp sina drömmar, fast de kan. Och vill. Människor som ljuger. Och snackar bakom ryggen. Och så vidare. Och så vidare.
Det finns så mycket som upprör.

Hela studenten var ett ögonblick. Ett fint men samtidigt så himla ledset ögonblick. Det var kanske då jag på riktigt förstod att jag inte skulle träffa många av de underbara människorna runt omkring mig igen. Någonsin. Även fast många av dem bara var personer jag hejade på i korridoren lite då och då. Samtidigt som jag insåg det så kände jag ändå en enorm glädje över att det var slut. Att det var dags att sikta in sig på något nytt. Att tretton års skolgång äntligen var över. Studentdagen blev en dag med enorm glädje och lite sorgsenhet i en fin blandning.

Detni.

Att jag inte är så modig. Det ångrar jag. Att jag inte tagit chansen när jag väl har fått den. Det ångrar jag.



Att jag inte levt lite mer såhär - det ångrar jag också.

Jag har alltid haft fina födelsedagar. Morgonsång, fika med släkten och vackra paket. Alltid. Ska jag välja en födelsedag så får det bli min 18-årsdag. Då var vi många fler än vanligt. Grillunch och fika stod på menyn. Tanken var att vi skulle sitta ute, för att få plats, men det ösregnade för första gången någonsin på min födelsedag så vi trängde ihop oss inomhus istället. Men fint var det ändå.


Jag och Ylva såg ut lite såhär.

Jag har en miljon favoritminnen. Några är fina och några jobbiga. Några får mig att le och några gör mig ledsen.

Det ögonblicket jag tänkte berätta om har ni redan läst om en gång. Ett av mina favoritminnen är nämligen när jag åkte till mammas jobb och hämtade henne. Samma dag som jag tog körkortet. Och hon inte ens visste att jag hade tagit några lektioner. Jag kommer aldrig någonsin glömma hur förvirrad hon var, hur skeptiskt hon var och hur glad hon blev när hon insåg att jag menade allvar !

Ni kan läsa om hur det gick till här.

Ni får min dag idag istället. Så det så.


Idag ser det ut såhär utanför mitt fönster.

Idag bakar mamma. Då ser det ut lite såhär. Det bästa med julbakandet är att man får provsmaka.

Idag öppnade vi sista paketet i adventsgranen. Jag fick en smörkniv.

Idag hänger det EN julstrumpa vid öppna spise. Inte tre. Det är min strumpa som hänger där, alldeles ensam.

Jag tänkte mig att detta inlägg skulle fyllas på med bilder under dagen, vad tycker ni om det?

Jag drömmer om att bli lycklig. Riktigt bubblande lycklig. Är på god väg. Jag drömmer om att bli bäst. I något jag älskar. Jag drömmer om att bli rik. Jag drömmer om att resa till en massa fina, intressanta länder tillsammans med någon jag älskar. Jag drömmer om att hitta kärleken. Jag drömmer om att få ett bra liv överhuvudtaget. Jag drömmer om en himla massa saker. Vissa av dem kommer förhoppningsvis att inträffa. Jag hoppas på det.

Utan er är jag ingenting. Ingenting alls.


Ylva och Frida. Ylva har jag suttit ihop med sedan dagis och Frida träffade jag i grundskolan. Ylva är min äldsta vän. Jag tror att dessa två töser vet mest om mig.

Linda och Marie. Vi har känt varandra i tre år men det känns som hundra ungefär. Jag och Linda har himla fina floristminnen tillsammans. Och galna minnen överhuvudtaget. Som tillexempel när hon sov här. Och vi låg och skrattade halva natten.

Johanna. Älskade, älskade vän. Dig har jag bråkar med som ingen annan. Men tusan vad jag älskar dig.
Isabell och Mathilda. Två fina från gymnasiet. Som jag träffar alldeles för sällan. Mathilda bor i Umeå och det är lite jobbigt tycker jag. Hon var en av de första jag lärde känna på gymnasiet. Isabell bor däremot i stan. Det är himla bra. Och något som är ännu bättre är att vi ska mysa ikväll !

Sedan ett par stycken som jag inte har några bilder på. Eller jag har det, men inte på den här datorn.

CASSANDRA - Vi gick i samma klass från tvåan eller trean. Jag ville att hon skulle adoptera mig. När vi gick ut nian frågade vår handledare hur vi skulle klara oss utan varandra. Att inte gå i samma klass. Nu umgås vi alldeles, alldeles för sällan. Tusan, vad jag saknar dig. Alldeles för mycket.

OLIVIA - Kusin med Cassandra. Det ni. Vi träffas inte heller så ofta som jag önskar. Fast hon bor tre minuter ifrån mig. Hur skamligt är inte det?

ERIKA och MARIELLE : Två galna fotbollskamrater. Vi är inte så bra på att planera men när vi väl ses blir det alltid en hit !

Sedan finns det såklart en massa andra människor som förgyller min vardag. Ni är vackra, allihopa. Varenda en. Glöm aldrig det.

(Och har jag glömt någon nu så är det ABSOLUT INTE meningen och ingenting att hänga läpp över. Puss !)

Den här veckan ser ut som följande :
Måndag : Jobba. Dricka glögg. Äta pepparkakor.
Tisdag : Jobba. Träna bort pepparkakorna.
Onsdag : Ledig minsann. Kanske inhandla de allra allra sistaminutenjulklapparna?
Torsdag : Lite jobb. Lite träning.
Fredag : Jobb.. Och Idol. Ellernej, ingen Idol.
Lördag : Tro det eller ej, men då ska det jobbas !
Söndag : Lite badmintontittande i Lugnvik.

Prima vecka, det här.

Tog ingen bild. Men i min väska idag fanns detta : Systemkamera, två mandariner, kalender, mössa, nycklar, bilnycklar, idominsalva, pronaxen, handkräm, penna, läppbalsam och ibumentrin. Det var allt. Tror jag. Det ni.


klicka på bilden, den är en liten länk, minsann.

Lite som ovanstående bild inbillar jag mig att det ser ut.

Då har turen kommit till min fina, fina lillasyster. Hon heter Olga. Denna lilla tös är 13 och ett halvt år gammal. Fast det känns mest som att hon är sju. Max sju. Som att det var igår hon sov över inne hos mig och inte kunde sova. Och jag fick ligga och hitta på olika berättelser för henne tills hon kunde.

Jag kommer ihåg den natten när Olga föddes. Jag var sex år, och brukade fortfarande smyga in till mamma och pappa på nätterna när jag vaknade och inte kunde somna om. Den här natten var inget undantag. Men när jag kom in där, i sovrummet, så var det momme och moffa som låg och sov. I mamma och pappas säng. Efter en stunds förvirring förstod jag att mamma och pappa hade åkt in på sjukhuset. Jag skulle äntligen få en lillasyster.

Men när Olga alldeles precis var född så upptäckte läkarna att hon hade ett hjärtfel. Ett fel i hjärtat. Ett hål. I kroppens starkaste muskel. Jag kommer aldrig någonsin glömma när vi fick reda på det. Mamma grät. Så klart. Och jag var så himla liten och fattade ingenting förutom att det var någonting som var fruktansvärt fel. Så jag grät också.

För att Olga skulle bli frisk. Hel. För att hon skulle kunna leva. Så var vi tvungna att åka till Lund, där hon skulle opereras. En ganska jobbig tid för alla i familjen, efter som det var sjukt jobbigt psykiskt. När det väl var dags för operationen så var jag och Anton hemma i Östersund med momme och moffa som barnvakter. Jag minns att jag satt och grät i mommes knä och saknade mamma. Och Olga, såklart. Så det gjorde ont. Jag ville ju inte mista den där lilla varelsen, min lillasyster, innan jag ens lärt känna henne.

Fast det gick bra. Himla bra. Och jag vet inte hur jag hade överlevt om det inte hade gått bra. För Olga är pricken över i i vår familj, på något vis. Visst, hon blir litelitelite fortare trött när hon idrottar och så vidare. Men vad gör det? Hon spelar både fotboll och badminton och låter inte sitt lagade hjärta stå i vägen för någonting. Och on är glad. Men kan bli fruktansvärt arg. Hon är precis som alla andra. Fast ändå inte. Så stark, är hon. Även fast hennes hjärta är lite svagare än andras.

Vi har något speciellt band, hon och jag. Vi tycker det är fruktansvärt svårt att vara borta från varandra. Oavsett om det bara är över helgen. Jag vet på allvar inte hur det kommer gå när jag flyttar. Självklart kommer jag att sakna hela min familj, men det kommer nog vara svårast att vara borta från Olga. Eftersom jag vet hur ledsen hon blir.

Jag är så oerhört tacksam över att Olga finns. Det går inte att beskriva. Så sjukt, oerhört, extremt, ofantligt, galet tacksam över att få ha henne som lillasyster.
Jag älskar henne. Och det kommer jag alltid att göra.