Då har turen kommit till min fina, fina lillasyster. Hon heter Olga. Denna lilla tös är 13 och ett halvt år gammal. Fast det känns mest som att hon är sju. Max sju. Som att det var igår hon sov över inne hos mig och inte kunde sova. Och jag fick ligga och hitta på olika berättelser för henne tills hon kunde.

Jag kommer ihåg den natten när Olga föddes. Jag var sex år, och brukade fortfarande smyga in till mamma och pappa på nätterna när jag vaknade och inte kunde somna om. Den här natten var inget undantag. Men när jag kom in där, i sovrummet, så var det momme och moffa som låg och sov. I mamma och pappas säng. Efter en stunds förvirring förstod jag att mamma och pappa hade åkt in på sjukhuset. Jag skulle äntligen få en lillasyster.

Men när Olga alldeles precis var född så upptäckte läkarna att hon hade ett hjärtfel. Ett fel i hjärtat. Ett hål. I kroppens starkaste muskel. Jag kommer aldrig någonsin glömma när vi fick reda på det. Mamma grät. Så klart. Och jag var så himla liten och fattade ingenting förutom att det var någonting som var fruktansvärt fel. Så jag grät också.

För att Olga skulle bli frisk. Hel. För att hon skulle kunna leva. Så var vi tvungna att åka till Lund, där hon skulle opereras. En ganska jobbig tid för alla i familjen, efter som det var sjukt jobbigt psykiskt. När det väl var dags för operationen så var jag och Anton hemma i Östersund med momme och moffa som barnvakter. Jag minns att jag satt och grät i mommes knä och saknade mamma. Och Olga, såklart. Så det gjorde ont. Jag ville ju inte mista den där lilla varelsen, min lillasyster, innan jag ens lärt känna henne.

Fast det gick bra. Himla bra. Och jag vet inte hur jag hade överlevt om det inte hade gått bra. För Olga är pricken över i i vår familj, på något vis. Visst, hon blir litelitelite fortare trött när hon idrottar och så vidare. Men vad gör det? Hon spelar både fotboll och badminton och låter inte sitt lagade hjärta stå i vägen för någonting. Och on är glad. Men kan bli fruktansvärt arg. Hon är precis som alla andra. Fast ändå inte. Så stark, är hon. Även fast hennes hjärta är lite svagare än andras.

Vi har något speciellt band, hon och jag. Vi tycker det är fruktansvärt svårt att vara borta från varandra. Oavsett om det bara är över helgen. Jag vet på allvar inte hur det kommer gå när jag flyttar. Självklart kommer jag att sakna hela min familj, men det kommer nog vara svårast att vara borta från Olga. Eftersom jag vet hur ledsen hon blir.

Jag är så oerhört tacksam över att Olga finns. Det går inte att beskriva. Så sjukt, oerhört, extremt, ofantligt, galet tacksam över att få ha henne som lillasyster.
Jag älskar henne. Och det kommer jag alltid att göra.