Jag har två syskon. Två ögonstenar. Två kärlekar. Dubbelt upp, på något vis. Dubbelt så bra. Dubbelt så mycket syskonkärlek. Dubbelt så fint.

Min bror heter Anton. Jag tänkte att vi skulle inleda med honom. Han är sjutton och ett halvt år gammal, och himla lång. Så lång att folk ofta tror att vi är ett par när vi spatserar ute tillsammans. Den korta storasystern och den långa lillebrodern. Han går andra året på gymnasiet. Är sjukt duktig i skolan. Bra, tänker ni. Det gör jag med. Jag tror på fullaste allvar att han kommer kunna bli precis vad han vill, bara han bestämmer sig. Men det är å andra sidan just det som brukar vara det kluriga. Att bestämma sig. Jag har för mig att han någon gång pratat om att han skulle vilja bli idrottspsykolog. Det skulle passa bror min som handen i handsken. Minsann.

Han spelar badminton, precis som jag. Är galet hurtig och gymmar och tränar till höger och vänster en himla massa dagar i veckan. Fokuserad. När det gäller just badminton. Annars är han ganska förvirrad. Och glömsk. Och lite lite för lat. Han största idol här i livet är Annika Norlin. Han kan nog allt om henne. Tror jag. Skulle han träffa på henne på stan ellerså så är risken stor att han skulle bli lite halvgalen. Men på ett charmigt sätt.

När Anton var lite mindre hade han ett helvete till migrän. Ganska ofta. Extrema attacker. En gång, när det var som allra värst och han bara skrek för att det gjorde så förbannat ont, satt jag på mitt rum och bad till gud att jag skulle få det där onda istället. För det var så sjukt jobbigt att se och höra någon man älskar så mycket ha så otroligt ont. För jag älskar verkligen min lillebror. Hur lång och vuxen han än är och kommer bli så kommer han alltid vara min lillebror. Som jag alltid kommer försöka skydda mot allt det där onda.
Och älska. Av hela mitt hjärta.




Senare idag dyker det upp ett inlägg om min lillasyster. Så håll utkik, finisar.

Den här uppgiften vill jag hoppa över. Så jävla mycket. För jag tycker det är så fruktansvärt svårt att komma på något med mig själv jag är stolt över. Inte så att jag är extremt ostolt över allt jag gör, men ändå. Jag går inte direkt runt och känner mig sprickfärdig av stolthet av någon speciell anledning. Inte alls.

Men om jag tvunget ska säga något så säger jag att jag är grymt extremt stolt över att jag vågade operera mig. Att jag tog det steget. För det har inneburit så himla mycket. Förändrat mycket. Så det är något jag är stolt över.

DET HÄR inlägget skrev jag när den första operationen inte blev av. Sen blev den inställd igen. Och nästan en gång till. Men den gången, den tredje, blev det faktiskt gjort. Jag vill aldrig någonsin igen må så dåligt som jag gjorde under de månaderna. Aldrig.

(jag vet att jag ligger en dag efter, men jag tar igen det idag)

Musik. Jag kan nog inte riktigt beskriva vad den betyder. Lite halvklurigt. Istället har jag pysslat ihop en liten lista. Så ni kan lyssna lite på vad jag lyssnar på. Vackert, va?



Klicka på bilden för att komma till listan. Puss !

(jag vet, en dag försent)
Jag har funderat så mycket på den här utmaningen. Vad jag ska välja. Vilket ögonblick. Igår slog det mig. Mitt ögonblick handlar om två saker jag älskar - badminton. Och Johanna Wångenberg.

Det här måste vara cirka två år sedan - i slutet på januari. Vi var uppe i Umeå och tävlade. Och kom till final i dubbel. Där vi mötte två tjejer vi förlorat stort mot i senaste tävlingen. Så vann vi första set. Och bra det var lite halvgalet. Så halvgalet att vi förlorade andra, och fick däremed spela ett tredje och avgörande set. Som var jämt. Till sist fick vi en himla fin matchboll. När vi vann den bollen bara exploderade glädjen. Jag har nog aldrig känt mig så lycklig, som jag gjorde då. VI bara skrek och skrek och skrek. Det var fanken som att vinna OS-guld. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig glömma hur bra allt kändes så. Och jag tittade på Johanna och skrek och hon skrek och jag förstod precis hur hon kände. In i minsta detalj. Ett av de bästa ögonblicken i mitt nittonåriga liv.
Fan vad fint det var.

Jag vet. Det här inlägget heter egentligen 'Min bästa vän' men hurtusan ska jag kunna beskriva bara en, när jag har så otroligt fina vänner? Går inte. Så jag döpte om detta till 'Min äldsta vän'. Alltså den vän jag har haft längst.

Hon heter Ylva Saga Elisabeth Jervhed. Vi har gjort allt tillsammans. Gått på samma avdelning på dagis, gått i samma klass hela skolan, tränat akrobatik på cirkus kul& bus tillsammans, åkt längdskidor, skrattat, gråtit, och så vidare och så vidare. Ni fattar.

Vi känner varandra utan och innan. Vet allt om varandra. Eller nästan allt. Hon betyder så otroligt mycket för mig att det inte går att beskriva. Även fast vi inte har hörts eller träffats på ett tag så känns det så sjukt naturligt och självklart när vi väl ses. Att det är vi. Utan Ylva är jag ingenting. För hon har gjort så ofantligt mycket för mig. Lika mycket som hon finns där för mig, finns jag här för henne. Alltid.


Älskar dig, puss !

Första kyssen. Hur gammal var jag egentligen? Liten? Ja, jag var liten. När vänskap och kärlek var lite likadant. Fast ändå inte. Då fanns det en pojke som var bråkig. Som alltid tjaffsade. Som trckte en sax mot min hals. Han fick min första kyss. Fast då var det mer än puss, antar jag. Den riktigt kyssen sparade jag till ett senare tillfälle. När jag trodde att den skulle betyda något. Det gjorde den inte, visade det sig senare. Men för mig betydde den något fint, och det är det som är viktigt. Viktigast. För mig.

Kärlek är fint. Svårt. Jobbigt. Vackert. Underbart. En trygghet. Ett äventyr. Något som kan göra så in i helvete ont. Något som kan göra en till den lyckligaste människan i världen. Kärleken kan såra. Och den kan få allt att kännas så lätt. Och självklart. Men ändå så himlahimla mycket mer.

Kärlek är när du ser den där killen/tjejen i ögonen och vet att det är rätt. När du sitter och skrattar med din familj och inser hur bra dem är. När du ringer till en av dina bästa vänner för att du mår dåligt, och han/hon alltis svarar. Alltid lyssnar. Alltid finns där. Men ändå så himlahimla mycket mer.

Kärlek är att göra något man älskar. Att spela fotboll för att man älskar det. Att jobba som tandläkare för att man älskar det. Att sticka. Eller att fiska. Men ändå så himlahimla mycket mer.

Kärlek är det mest okomplicerade men samtidigt det mest komplicerade man kan uppleva. 
Men ändå så himlahimla mycket mer.


En himla fin form av kärlek.

Frukost och fika. Än så länge. Till middag blir det flygande jakob och sen misstänker jag att det slinker ner en eller annan klementin. Fina grejer !

En sanning är mer sann än alla andra sanningar : Utan mina föräldrar hade jag inte funnits.
Så enkelt är det.

Mina föräldrar har varit tillsammans ganska länge. Närmare bestämt sedan mamma var sjutton och pappa nitton. Om jag inte minns fel. Ganska fint, tycker jag. Som personer är de ganska olika. Pappa, som förövrigt heter Peter, är lite mer..förvirrad. Och ganska så galen, men på ett charmigt sätt. Plus att han har världens sämsta humor. Han är också världsbäst på att göra fattiga riddare, även fast det händer väldigt sällan, han är otroligt tekniskt, bäst i familjen på att åka offpist och en himla bra amatörsnickare. Han är den som har stått och skjutit långbollar med mig på en kall och tom fotbollsplan, den som har stått ut med alldeles för många motorstopp, lärt mig allt jag vet om datorer och så himla mycket mer. Jag älskar min pappa. Pappas flicka, det är jag det. Och det är jag stolt över, för min pappa är en himla bra pappa.

Sedan har vi mamma, Christin. Eller alla kallar henne Kicki. Hon är den som ser till att saker blir gjorda i den här familjen. Tvättar, lagar mat, städar, fixar, byter gardiner, ser till att vi andra inte sitter och pillar oss i naveln och så vidare. DET är beundransvärt. För jag skulle aldig klara av det. Ibland har hon en ganska kort stubin, och ibland är hon världens roligaste. Hon kan ha världens mest skruvade humor, precis som jag. Vi passar bra ihop. Medan pappa är den som har tränat fotboll med mig, så är mamma den som har stått där på sidan och hejat på. I ur och skur. Stöttat. Tröstat. Skrikit. Och blivit glad när det har gått bra. Precis som en riktigt, riktigt, riktigt bra mamma ska.

Utan mina föräldrar vet jag inte vem jag hade varit. De har stöttat mig så ofantligt mycket i olika situationer, bland annat för cirka ett år sedan när operationskarusellen var i full gång. Jag är skyldig dem så otroligt mycket att det aldrig kommer gå att betala tillbaka. Gång på gång på gång har de visat hur starka de är. Hur mycket man klarar tillsammans. Jag älskar dem, så enkelt är det.


Två ganska så charmiga kort från när jag var liten.

När man är mindre och kärlek är något nytt och spännande som man egentligen inte vet något om. När man fortfarande frågar chans på någon. När kärlek är ett alldeles för starkt ord. När man är mer kompisar än tillsammans. När kärlek är nästan samma sak som vänskap. Fast kanske lite, lite mer. Ungefär vid den tiden knackade kärleken på dörren för första gången. Och jag öppnade. Jag tror egentligen inte att det var kärlek. Mer en himla fin vänskap. Nivet, någon man kan göra ungefär allt tillsammans med. Vilken klass jag gick i kommer jag inte ihåg, inte alls. Men liten var jag fortfarande. Undra varför all kärlek inte kan vara lika okomplicerad som den sorts kärlek man upplever när man fortfarande är liten? När man skickar en lapp och frågar chans. Och den utvalde kan kryssa ja eller nej. Pang på rödbetan liksom. För egentligen är en väldigt, väldigt fin vänskap lika värdefull som kärlek. Det är en sorts kärlek. Nåja, denna första kärlek i mitt fall slutade ganska sorgligt i och med att min fina kamrat tog sitt pick och pack och flyttade till Stockholm.
 Fint var det ändå.

Ebba Maria Elisabeth Öberg. Där har ni mig. Under nitton och ett halvt jordsnurr har jag kallat denna planet för mitt hem. Jag föddes 12 juli, mitt i sommarvärmen. Har två syskon och är äldsta barnet. I hela mitt liv har jag varit bosatt på Frösön, världens finaste ö.

Jag älskar att träna. Måste alltid ha något att göra för annars blir jag extremt rastlös. Hittills har jag sysslat med gymnastik, akrobatik på cirkus kul och bus, åkt längdskidor, varit med i en dramagrupp, dansat, fotboll, och badminton. Det ni. Nuförtiden är det bara badminton och fotboll som gäller. Älskar't.

Som person är jag väldigt glad och sprallig. Jag hörs jämt. Kan inte vara tyst. Envis är jag också. Har jag rätt och vet om det så finns det inte en chans i världen att jag ger med mig. Händer inte. Sen är jag i vissa stunder väldigt förvirrad och allmänt blond. Vilket jag själv bara betraktar som charmigt.

Min första skola hette Vallaskolan. Den var fin den. Där spenderade jag tio år av mitt liv med undantag för ett litet gästspel på Prolympia som inte riktigt var min grej, visade det sig. På Valla gick jag med en himla massa fina människor, som jag umgås med fortfarande.

Efter grundskolan så var det som alla vet dags att välja gymnsielinje. Inte det lättaste. Inte alls. Syon rekommenderade att man valde minst tre linjer. Jag valde två. Och kom in på mitt förstahandsval som hade fyra platser. Så kan det gå. I augusti 2007(?) började jag i och med detta på Hantverksprogrammet på PC. Min inriktning var Floristlinjen. Hantverksklassen var en himla,himla fin klass. EN grabb. Och en himla massa tjejer. Världens bästa. Och i våras tog vi studenten.



Livet efter studenten har varit oväntat fint. Jag har ett jobb. Världens bästa. Med världens bästa kollegor. Ni hittar mig på Linnéan Blommor & Design till den 30 december. Då flyttar jag till Göteborg för att plugga vidare.
 För att bli bäst.