Jag har två syskon. Två ögonstenar. Två kärlekar. Dubbelt upp, på något vis. Dubbelt så bra. Dubbelt så mycket syskonkärlek. Dubbelt så fint.

Min bror heter Anton. Jag tänkte att vi skulle inleda med honom. Han är sjutton och ett halvt år gammal, och himla lång. Så lång att folk ofta tror att vi är ett par när vi spatserar ute tillsammans. Den korta storasystern och den långa lillebrodern. Han går andra året på gymnasiet. Är sjukt duktig i skolan. Bra, tänker ni. Det gör jag med. Jag tror på fullaste allvar att han kommer kunna bli precis vad han vill, bara han bestämmer sig. Men det är å andra sidan just det som brukar vara det kluriga. Att bestämma sig. Jag har för mig att han någon gång pratat om att han skulle vilja bli idrottspsykolog. Det skulle passa bror min som handen i handsken. Minsann.

Han spelar badminton, precis som jag. Är galet hurtig och gymmar och tränar till höger och vänster en himla massa dagar i veckan. Fokuserad. När det gäller just badminton. Annars är han ganska förvirrad. Och glömsk. Och lite lite för lat. Han största idol här i livet är Annika Norlin. Han kan nog allt om henne. Tror jag. Skulle han träffa på henne på stan ellerså så är risken stor att han skulle bli lite halvgalen. Men på ett charmigt sätt.

När Anton var lite mindre hade han ett helvete till migrän. Ganska ofta. Extrema attacker. En gång, när det var som allra värst och han bara skrek för att det gjorde så förbannat ont, satt jag på mitt rum och bad till gud att jag skulle få det där onda istället. För det var så sjukt jobbigt att se och höra någon man älskar så mycket ha så otroligt ont. För jag älskar verkligen min lillebror. Hur lång och vuxen han än är och kommer bli så kommer han alltid vara min lillebror. Som jag alltid kommer försöka skydda mot allt det där onda.
Och älska. Av hela mitt hjärta.




Senare idag dyker det upp ett inlägg om min lillasyster. Så håll utkik, finisar.