Den här månaden har varit vit. Av snö. Och kall. Av kyla.

Soluppgången var så här fin en dag.

Vi bakade pepparkakor.

Och åkte spark hem.

En ny, alldeles fin, klänning från Monki inhandlades.

Det blev julafton och klapparna jag gav bort såg ut lite såhär.

Jag har en himla massa andra vackra bilder, men internet är lite för segt för att jag ska ha tålamod att ladda upp dem. Men dessa bilder är i alla fall från höjdpunkterna av denna månad.

Andra höjdpunkter : Fika och mys med Johanna i tisdags, julklappsbyte med Ylva och Frida, fika på stan med Isabell, påhälsning på jobbet av Linda och Malin och en väldans massa andra bra tillfällen. Jag har vackra människor runt omkring mig. Och igår fick jag två fina paket av tre bra töser på jobbet. Tack.

Idag har jag duschat. Och använt mig av produkterna ovan. Nu kokar jag risgrynsgröt, pysslar med ett evighetslångt projekt och kikar på Sound of Music. Jag skulle kalla detta en mycket bra start på denna nyårsafton. Eller vad säger ni?

Och just ikväll är det lite extra jobbigt. Lite extra jobbigt att veta att jag litade på dig. Lite extra jobbigt att du struntade i det. Lite extra jobbigt att du var tvungen att bete dig som en skitstövel.

Ikväll är allt lite extra jobbigt. Ikväll kom allt på samma gång, svämmade över. Ikväll är det helt enkelt lite extra jobbigt att vara jag.

Medan Zorro agerar bakgrundsljud i mitt vardagsrum, dricker jag en kopp thé och knarkar internetinspiration. Bra kväll. Lyssnar på den här fina låten. 

Jag tittar inte alldeles för ofta på film, men gillar att gå på bio. Ska jag kika på film hemma i soffan med en kopp kaffe som sällskap blir det antingen Harry Potter, Guldkompassen, Mean girls eller Bring It On. För det är de enda bra vi har. De två sista kollar jag alltid på när jag är sjuk. Piratesfilmerna kan också vara ett fint alternativ. 

Och ikväll är det visst Zorro på tvn. Vi tar och kikar lite på den, tycker jag. Medan jag funderar vidare på detta med film. Om det är värt att utöka filmtittandet. Och kaffedrickandet.

Jag ska baka muffins men hittar inte receptet. Fint. Bra, Ebba.



Sist det begav sig. Åh, vad jag vill hitta receptet. Nu.

Konstaterat : Min iPod fungerar. Alltså är detta en bra morgon. Nu ska jag alldeles strax fylla på min termosmugg med lite polkagristhé och sedan spatsera ner mot bussen. Tänkte göra detta till något bra. Minsann.


Nu längtar jag efter värme.

Hörs ikväll, mina fina !

Och idag när jag vaknar skulle jag bli himla glad om jag hittar detta i garderoben. Tack.

En himla fin liten skapelse som jag hoppas dyker upp på någon bra rea framöver.

Här blev det ett par snabba inlägg lite sådär på kvällskvisten. Min kväll har spenderats med bästaste Johanna. Vi har ätit snickerskaka, druckit polkagristhé och pratat. Vacker tös, den där Johanna.

Nu ska jag sova. Jobb imorgon. Två dagar kvar. Hur gick det så fort? puss

Har minsann fått ett par frågor om detta inlägg. Och här kommer svar !

Vem är han?/Ingen, min fina. Han är en som en gång betydde någonting.

Det är väl ett bra tecken om han hör av sig?/Nej, inte i det här fallet. Faktiskt.

Att inte träffa dessa fina människor varje dag. Det saknar jag.

Har en sådan där morgon när allt går fel. Värst hittills : En iPod som inte fungerar.



Och nu sticker jag iväg på jobb ! Hörs ikväll, minsann.

Och om jag vaknade imorgon och hittade detta på min rättså fina klädställning skulle jag bli så himla glad.
Godnatt, finisar !

Denna kvälls underhållning blir andra piratesfilmen, en eller flera koppar kaffe och lite pyssel. Hur vacker är inte Keira? Imorgon vill jag vakna och se ut som henne. Tack. Tre dagar kvar på jobbet. Galet.

Är precis här. Där sommarkvällarna ofta innebär kortspel på en altan, smultron och grädde i en dessertskål med blåklockor på och kubbspel på en ojämn gräsmatta. Där natten är så tyst, så tyst att man hör när båtarna åker förbi ute på sjön. Där jag känner mig trygg. Glad. Lugn. Och en himla massa annat.

Där är min favoritplats.

Och vips så var det juldagen och jag och momme gick på en liten promenad. Sedan började det snöa. Jag vet nog inget finare än att vara ute på ett riktigt tyst ställe när det snöar. Vackert. Lugnt. Fridfullt.

Det är när man inte anstränger sig som det man tidigare letat efter med ljus och lykta kommer fram. Det händer ofta när man har glömt bort hur gärna man ville hitta det. Och när man väl hittar det ångrar man att man började leta. Den där gången alldeles för längesedan när man fortfarande trodde att allt var lätt. Att kärlek var att titta på en person och känna att allt är rätt. Så rätt. Att man är alldeles bubblig och sprallig på insidan och ingenting, absolut ingenting, kan få sockerdrickan att försvinna. För den har bosatt sig i blodet. I hela kroppen. Och den får allt att snurra. När man ler bara man tänker på denna speciella person som får blodet att bubbla som en skakad colaburk. Då tror man att kärlek är lätt.

Sen inser man hur förbannat jävla svårt det är. Hur fruktansvärt sårad man kan bli. Och hur ont det kan göra att glömma någon man trodde att man nyss börjat känna. Att glömma den där speciella personen som fick blodet att rusa som sockerdricka. Den där sockerdrickan som inte kunde försvinna. Det är svårt att släppa taget om någon som liksom har bitit sig fast. Men på något sätt måste man ju lyckas. För det gör så förbannat ont att ha personen som gör en illa så nära. Så nära hjärtat. Hjärtat, som går sönder om personen försvinner. Och går sönder om man har kvar honom nära hjärtat. Det svåraste pusslet att lägga.

Men på något vis lyckas man. Och precis när man känner sig hel igen hör han av sig. Utan förvarning. När man är helt oförberedd men ändå totalt apatiskt. När man tror att det ändå inte betyder något, för herregud, sockerdrickan han orsakade i blodet är avslagen för längelängesen. Men så himla fel man kan ha.
Hur fan gör jag nu? Och även fast man vet så väl att det inte betyder någonting så gör det ändå ont. Så sjukt satans ont. Och man får börja om igen. Och försöka lägga om pusslet på ett annat sätt. Och sedan klistra ihop det med Karlssons klister och rama i det bakom ett skottsäkert himla glas så man kan vara hundra procent säker på att man aldrig någonsin behöver lägga om just det pusslet igen.

Då inser man att kärlek inte alls är lätt. Utan det absolut svåraste som finns.

Alltså. Om någon vet vart man kan införskaffa liknande strumpbyxor så lämna en liten fin kommentar.
Då blir jag himla glad !

Att drunkna.

Att alla jag älskar dör. Och jag blir ensam.

Att vakna ensam. Alltid.

Att dö. För tidigt.

Och så vidare. Och så vidare.
(Alla bilder är klickbara. Fint från weheartit.com)

Himla fin dag, det där.

..Spara. Totalt oväntat svar från en inhandlargalning som jag. Men så är sanningen. Jag skulle spara en del. Och resa. För jag älskar att resa. Plus att jag skulle köpa något fint till min familj, bara för att jag tycker om att ge bort saker. Speciellt när det inte är av någon speciell anledning.

(Och det blir ingen bild här idag heller. Segare internet har jag inte haft sedan vi hade modem. Fattar ni? Plus att det nog inte blir mer skrivet här idag. Det är ju förtusan juldagen. Bästa mysdagen på året! Nästan.)

Jag gråter lätt. Som till exempel när jag kikar på fina filmer. Vill ni se något som det är omöjligt att INTE gråta till, så sök på 'homecoming soldiers' på youtube. Nu snackar vi krokodiltårar.

(Ville såklart ladda upp videon men det tyckte inte mitt internet var någon bra idé. Inte alls)

Jag har fått så himla fina klappar. Himla fina. Nu ska vi fortsätta mysandet !



Det är så himla vackert ute men det tar hundra år att ladda upp en endaste liten bild, så ni får vänta.

GOD JUL !

weheartit.com

Mitt hjärta är det mest värdefulla jag har. Min kärlek likaså. Jag ger inte bort den i onödan. För jag är rädd. Rädd att det ska krossas i tusen miljoner små, vassa, sköra bitar som faller ner på marken som snöflingor. Rädd att de små, vassa och sköra bitarna ska ligga där. På marken. Att bli trampade på. Eller tittade på.

När man ger bort sin kärlek till någon ger man bort en del av sitt hjärta. Jag är rädd. Rädd att personen som får det mest värdefulla jag har ska behandla det som en sak. En sak man ledsnar på efter ett tag. Eller som ett plagg man köper men hem utan att prova. För man vet att man kan lämna tillbaka det om det inte passar. Och få pengarna tillbaka. Men på mitt hjärta finns inget öppet köp.
Min kärlek kan man inte lämna tillbaka om den inte passar.

Mitt hjärta är det mest värdefulla jag har. Det är ingenting du kan lämna in på reparation efter du har trampat på det. Ingen garanti. Jag är rädd för att ge bort det. För när det blir trampat på, är det så himla svårt att laga. Så jag behåller det för mig själv. Så länge. För vem vill ha sin finaste ägodel krossat? Inte jag.
Så på mitt hjärta finns inget öppet köp.

Kaffe, vindruvor och trettio minusgrader. Där har ni min kväll i ett nötskal. Så trött att jag skulle kunna somna på studs, men har lite kvar att göra innan jag kan unna mig den lyxen. Imorgon är det julafton. Imorgon jobbar jag från åtta till två. Hoppas vi kan stänga i tid så jag hinner hem till Kalle !


lookbook

OCH hur fin var inte denna jacka då? Men såklart vintage. Men så himla, himla fin ändå.

Människor som lyssnar när man är ledsen. Vänner som ringer och frågar hur man mår när man inte ens har sagt att man mår dåligt men gör det ändå. Johanna lyckas väldigt, väldigt ofta med detta. Mina vänner får mig överhuvudtaget att må bättre. Kärlek. Fast bara när den inte gör ont. Vilket den nästan alltid gör. Min familj får mig oftast att må bra. Glädjen över att jag har en hel familj får mig ofta att må ännu bättre.

Det finns mycket som kan få en människa att må bättre. Jag tror att man kan bli lycklig, och må bra, av minsta lilla småsak. Man måste bara lära sig att uppskatta det lilla.
Det lilla, som oftast också är väldigt vackert.

weheartit.com

Krig. Barnmissandel. Misshandel överhuvudtaget. Orättvisor. Folk som ger upp sina drömmar, fast de kan. Och vill. Människor som ljuger. Och snackar bakom ryggen. Och så vidare. Och så vidare.
Det finns så mycket som upprör.

Ylva och Frida har varit här på julklappsbyte, garderobsgenomgång och allmänt mys. Finare kväll.

Om Topshop anlände till lilla, kalla Östersund känner jag en tjej som skulle bli himla, himla glad.

Hela studenten var ett ögonblick. Ett fint men samtidigt så himla ledset ögonblick. Det var kanske då jag på riktigt förstod att jag inte skulle träffa många av de underbara människorna runt omkring mig igen. Någonsin. Även fast många av dem bara var personer jag hejade på i korridoren lite då och då. Samtidigt som jag insåg det så kände jag ändå en enorm glädje över att det var slut. Att det var dags att sikta in sig på något nytt. Att tretton års skolgång äntligen var över. Studentdagen blev en dag med enorm glädje och lite sorgsenhet i en fin blandning.

weheartit.com

Åh. Jag avlider. Favoriten hittills är bild ett och fyra, som är nästintill likadana. Hur fint? Sjukt fint.

Godmorgon, finisar. Har suttit och pysslat ihop ett par inlägg till er som kommer dyka upp under dagen. Jag jobbar tio till sju och sen åker jag direkt på träning till nio, så vi hörs efter det någon gång !


weheartit.com

Ha en himla bra dag !

Alla från weheartit.com

Denna beslutsångest. Hur galet fint skulle det inte vara att dekorera sin kropp med en fjäder? Som en fjäder i hatten. Fast å andra sidan vill jag verkligen ha en fågel. För att veta att jag alltid kan vara fri. Fri som en fågel. Kanske båda två? Åh, denna beslutsångest.

Så galet fint så det finns inte.

Efter ännu en kväll i soffan tillsammans med min bästa vän kaffekoppen ska jag nu alldeles strax krypa ner i sängen. Först ska det plockas undan lite på rummet och packas en väska. Varför har man så mycket energi på kvällen, och så lite på morgonen?

Godnatt !

Detni.

Jag sover så jävla dåligt på nätterna så det är inte sant. Vaknar på morgonen och tror att jag precis har gått och lagt mig. Går på jobbet och möts av 'OJ, sovit gott?'. Känner mig svullen i hela ansiktet. Fan, vad jag vill sova en hel natt. En enda gång. Snälla?

Jag mår inte bra av att gå runt och tänka på dig så jag säger till mig själv att sluta tänka på dig men det slutar med att jag tänker på dig när jag inte ens vet att jag tänker på dig.

Förvirrande liv.

fintfintfint

Har himla bråttom till jobbet, men önskar verkligen att jag kunde leverera en bild lika fin som ovanstående. Idag har jag snickarbyxor på mig. Kan det bli annat en bra? Hörs ikväll !

Jag kommer sakna dig så jag går sönder, fina, fina vän.

Att jag inte är så modig. Det ångrar jag. Att jag inte tagit chansen när jag väl har fått den. Det ångrar jag.



Att jag inte levt lite mer såhär - det ångrar jag också.

Igår eldades det ljus härhemma. Inte vilket ljus som helst. Vi hade lite invigning av vårat 'Christmas Eve' från Yankee Candle. På allvar så rekommenderar jag ALLA att införskaffa ett sådant ljus ! Det doftar verkligen jul hemma hos oss nu. Hur fint?



Köööööööööööp. Nu. Vi snackar mysfaktor på allra högsta nivå.

Jag har alltid haft fina födelsedagar. Morgonsång, fika med släkten och vackra paket. Alltid. Ska jag välja en födelsedag så får det bli min 18-årsdag. Då var vi många fler än vanligt. Grillunch och fika stod på menyn. Tanken var att vi skulle sitta ute, för att få plats, men det ösregnade för första gången någonsin på min födelsedag så vi trängde ihop oss inomhus istället. Men fint var det ändå.


Jag och Ylva såg ut lite såhär.

Längtar efter frihet.

Jag har en miljon favoritminnen. Några är fina och några jobbiga. Några får mig att le och några gör mig ledsen.

Det ögonblicket jag tänkte berätta om har ni redan läst om en gång. Ett av mina favoritminnen är nämligen när jag åkte till mammas jobb och hämtade henne. Samma dag som jag tog körkortet. Och hon inte ens visste att jag hade tagit några lektioner. Jag kommer aldrig någonsin glömma hur förvirrad hon var, hur skeptiskt hon var och hur glad hon blev när hon insåg att jag menade allvar !

Ni kan läsa om hur det gick till här.

Ni får min dag idag istället. Så det så.


Idag ser det ut såhär utanför mitt fönster.

Idag bakar mamma. Då ser det ut lite såhär. Det bästa med julbakandet är att man får provsmaka.

Idag öppnade vi sista paketet i adventsgranen. Jag fick en smörkniv.

Idag hänger det EN julstrumpa vid öppna spise. Inte tre. Det är min strumpa som hänger där, alldeles ensam.

Jag tänkte mig att detta inlägg skulle fyllas på med bilder under dagen, vad tycker ni om det?

Idag tänker jag faktiskt blogga. Jag är ledig. Julklapparna ska slås in, Isabells design ska färdigfixas och nybakade julkakor ska smakas på. Fin dag.


såhär känner jag annars för att se ut idag. detni. lookbook, vad annars?

Vi tar detta imorgon istället. Soffan och sju koppar kaffe lockar mer. puss

Gick minsann inte att logga in på denna fina sida igår, vilket bidrog till att det inte blev några ord skrivna här. Så kan det gå. Återkommer strax med två dagars listpunkter och lite annat. Stay tuned.

Jag drömmer om att bli lycklig. Riktigt bubblande lycklig. Är på god väg. Jag drömmer om att bli bäst. I något jag älskar. Jag drömmer om att bli rik. Jag drömmer om att resa till en massa fina, intressanta länder tillsammans med någon jag älskar. Jag drömmer om att hitta kärleken. Jag drömmer om att få ett bra liv överhuvudtaget. Jag drömmer om en himla massa saker. Vissa av dem kommer förhoppningsvis att inträffa. Jag hoppas på det.

Nu åker jag in på stan för att ÄNTLIGEN få träffa Isabell. Kan inte bli bättre. Inte alls.

(Dag 15 kommer upp medan jag är borta)

Har två små frågor på lager som jag tänkte svara på !



Anonym : Jag har en LG någonting. Kommer inte ihåg vad den heter, minsann. Har haft den i cirka ett år men suktar som så många andra efter en iPhone. Det är alltså inte min mobil som ni ser i det här inlägget, vilket också står under bilden.

Lina : Fråga får man, men jag svarar inte !

Puss på er

Ett litet smakprov på vad som kommer finnas hos HM i vår ser ni ovan. Hur fint? De mörkbruna shortsen kommer med 100% säkerhet flytta in i min garderob. Galet vackra.

Vill ni se mer? Klicka här.

Ett par vinterbilder, fotade på fem minuter. Såhär har vi det i Norrland. Himla fint.

Nu : En kopp kaffe och ett par mackor.
Sedan : Julklappsinslagning 2.0

En ny, alldeles jättefin klänning från monki är vad som pryder min kropp idag. På huvudet har jag en mössa. Mitt hår är en enda tova. Helt otroligt. Går inte ens att borsta.

Utan er är jag ingenting. Ingenting alls.


Ylva och Frida. Ylva har jag suttit ihop med sedan dagis och Frida träffade jag i grundskolan. Ylva är min äldsta vän. Jag tror att dessa två töser vet mest om mig.

Linda och Marie. Vi har känt varandra i tre år men det känns som hundra ungefär. Jag och Linda har himla fina floristminnen tillsammans. Och galna minnen överhuvudtaget. Som tillexempel när hon sov här. Och vi låg och skrattade halva natten.

Johanna. Älskade, älskade vän. Dig har jag bråkar med som ingen annan. Men tusan vad jag älskar dig.
Isabell och Mathilda. Två fina från gymnasiet. Som jag träffar alldeles för sällan. Mathilda bor i Umeå och det är lite jobbigt tycker jag. Hon var en av de första jag lärde känna på gymnasiet. Isabell bor däremot i stan. Det är himla bra. Och något som är ännu bättre är att vi ska mysa ikväll !

Sedan ett par stycken som jag inte har några bilder på. Eller jag har det, men inte på den här datorn.

CASSANDRA - Vi gick i samma klass från tvåan eller trean. Jag ville att hon skulle adoptera mig. När vi gick ut nian frågade vår handledare hur vi skulle klara oss utan varandra. Att inte gå i samma klass. Nu umgås vi alldeles, alldeles för sällan. Tusan, vad jag saknar dig. Alldeles för mycket.

OLIVIA - Kusin med Cassandra. Det ni. Vi träffas inte heller så ofta som jag önskar. Fast hon bor tre minuter ifrån mig. Hur skamligt är inte det?

ERIKA och MARIELLE : Två galna fotbollskamrater. Vi är inte så bra på att planera men när vi väl ses blir det alltid en hit !

Sedan finns det såklart en massa andra människor som förgyller min vardag. Ni är vackra, allihopa. Varenda en. Glöm aldrig det.

(Och har jag glömt någon nu så är det ABSOLUT INTE meningen och ingenting att hänga läpp över. Puss !)

Varm vitchoklad, hallonyoghurt men havregryn och kanel och ett stycke clementin. Bra frukost.

Klockan visar 11.47 och jag sitter och äter frukost. Kan man kalla det brunch då? Ja, det kan man. Har en miljon planer för den här dagen. Och för en gångs skull tänker jag se till att få allt gjort. Ikväll ska jag träffa min fina Isabell. Kunde det bli bättre?

Justdet. Druckit en kopp kaffe också. Var helt totalt sjukt död när jag vaknade imorse. Ville ligga och titta in i väggen hela dagen. Men icke. Kaffe fixar alla kriser.

Puss, alla fina. Vi gör den här dagen till en himla bra dag.

Nämen hej, jag har inte glömt bort er. Lovar. Men igår var jag knappt hemma. Så det så. Idag är jag ledig och då kommer det dyka upp en massa fina inlägg. Tänkte inleda med dag 14 alldeles alldeles snart. Det handlar om mina vänner. Mina fina, fina vänner. Fan, jag börjar på separationsångest. Flyttar om en månad. Galet.

I år är första riktigt året utan Luciatåg. För min del, alltså. Det känns lite småtomt. Som att jag har sparkats ut i vuxenlivet(eller någon sorts mellanliv) utan att veta konsekvenserna. Men jag har haft en väldans fin Lucia ändå. Gick till jobbet med en ängel dinglande i det högra örat. För att få lite mysfaktor. Och ikväll har det ätits lussebulle, pepparkakor och druckits glögg. En himla vacker måndag.

Den här veckan ser ut som följande :
Måndag : Jobba. Dricka glögg. Äta pepparkakor.
Tisdag : Jobba. Träna bort pepparkakorna.
Onsdag : Ledig minsann. Kanske inhandla de allra allra sistaminutenjulklapparna?
Torsdag : Lite jobb. Lite träning.
Fredag : Jobb.. Och Idol. Ellernej, ingen Idol.
Lördag : Tro det eller ej, men då ska det jobbas !
Söndag : Lite badmintontittande i Lugnvik.

Prima vecka, det här.

Tog ingen bild. Men i min väska idag fanns detta : Systemkamera, två mandariner, kalender, mössa, nycklar, bilnycklar, idominsalva, pronaxen, handkräm, penna, läppbalsam och ibumentrin. Det var allt. Tror jag. Det ni.


klicka på bilden, den är en liten länk, minsann.

Lite som ovanstående bild inbillar jag mig att det ser ut.

Idag gick det bara fint på jobbet. Nu ligger jag under täcket och fryser. Sällskap : chokladkaka från igår och andra Twilight boken i brist på annat att äta och läsa. Ikväll blir det varma mackor. Orka vara kreativ. Nej.

En powernap nu, tack.

Jag saknar det där håret. Ganska mycket.

Nu sticker jag alldeles strax på jobb. Elva till tre, finare tid. Sen blir det eventuellt en liten dejt med min Frida, trevligt. Ikväll ska jag och min bror laga mat för andra gången i rad. Och sen ska jag träna. Där har ni min dag. Bättre.

Alldeles nyss när jag stack huvudet utanför dörren för att gå ut och sätta i värmen till bilen, fick jag syn på himmelen. Soluppgång. Alldeles rosa. Överallt. Så jag sprang upp och hämtade kameran.
Vackert. Väldans vackert.

fint från weheartit

Sitter kvar i soffan. Slagit in två julklappar. Dricker kaffe. Kikar på Sex & The City. Filmen. Just ikväll mår jag så himla fint. I alla denna enkelhet. I all denna fina enkelhet.

lookbook

Sanningen är den att det inte går att ha ett par skor som dessa i Östersund. Kullersten. Kullersten. Men jag flyttar till Göteborg om en månad. Värt att tänka på. Galet snygga. Galet. Snygga.

Idag har jag jobbat, det gick bara bra. Kom hem och åkte och handlade ingredienser till dagens middag - pizza. Sen däckade jag i soffan medan Anton fixade pizzabotten. Som det ska vara. Nu sitter vi mätta och belåtna i varsin soffa och kikar på första Narniafilmen som går på filmen. Prima liv, minsann.

Då har turen kommit till min fina, fina lillasyster. Hon heter Olga. Denna lilla tös är 13 och ett halvt år gammal. Fast det känns mest som att hon är sju. Max sju. Som att det var igår hon sov över inne hos mig och inte kunde sova. Och jag fick ligga och hitta på olika berättelser för henne tills hon kunde.

Jag kommer ihåg den natten när Olga föddes. Jag var sex år, och brukade fortfarande smyga in till mamma och pappa på nätterna när jag vaknade och inte kunde somna om. Den här natten var inget undantag. Men när jag kom in där, i sovrummet, så var det momme och moffa som låg och sov. I mamma och pappas säng. Efter en stunds förvirring förstod jag att mamma och pappa hade åkt in på sjukhuset. Jag skulle äntligen få en lillasyster.

Men när Olga alldeles precis var född så upptäckte läkarna att hon hade ett hjärtfel. Ett fel i hjärtat. Ett hål. I kroppens starkaste muskel. Jag kommer aldrig någonsin glömma när vi fick reda på det. Mamma grät. Så klart. Och jag var så himla liten och fattade ingenting förutom att det var någonting som var fruktansvärt fel. Så jag grät också.

För att Olga skulle bli frisk. Hel. För att hon skulle kunna leva. Så var vi tvungna att åka till Lund, där hon skulle opereras. En ganska jobbig tid för alla i familjen, efter som det var sjukt jobbigt psykiskt. När det väl var dags för operationen så var jag och Anton hemma i Östersund med momme och moffa som barnvakter. Jag minns att jag satt och grät i mommes knä och saknade mamma. Och Olga, såklart. Så det gjorde ont. Jag ville ju inte mista den där lilla varelsen, min lillasyster, innan jag ens lärt känna henne.

Fast det gick bra. Himla bra. Och jag vet inte hur jag hade överlevt om det inte hade gått bra. För Olga är pricken över i i vår familj, på något vis. Visst, hon blir litelitelite fortare trött när hon idrottar och så vidare. Men vad gör det? Hon spelar både fotboll och badminton och låter inte sitt lagade hjärta stå i vägen för någonting. Och on är glad. Men kan bli fruktansvärt arg. Hon är precis som alla andra. Fast ändå inte. Så stark, är hon. Även fast hennes hjärta är lite svagare än andras.

Vi har något speciellt band, hon och jag. Vi tycker det är fruktansvärt svårt att vara borta från varandra. Oavsett om det bara är över helgen. Jag vet på allvar inte hur det kommer gå när jag flyttar. Självklart kommer jag att sakna hela min familj, men det kommer nog vara svårast att vara borta från Olga. Eftersom jag vet hur ledsen hon blir.

Jag är så oerhört tacksam över att Olga finns. Det går inte att beskriva. Så sjukt, oerhört, extremt, ofantligt, galet tacksam över att få ha henne som lillasyster.
Jag älskar henne. Och det kommer jag alltid att göra.

Jag har två syskon. Två ögonstenar. Två kärlekar. Dubbelt upp, på något vis. Dubbelt så bra. Dubbelt så mycket syskonkärlek. Dubbelt så fint.

Min bror heter Anton. Jag tänkte att vi skulle inleda med honom. Han är sjutton och ett halvt år gammal, och himla lång. Så lång att folk ofta tror att vi är ett par när vi spatserar ute tillsammans. Den korta storasystern och den långa lillebrodern. Han går andra året på gymnasiet. Är sjukt duktig i skolan. Bra, tänker ni. Det gör jag med. Jag tror på fullaste allvar att han kommer kunna bli precis vad han vill, bara han bestämmer sig. Men det är å andra sidan just det som brukar vara det kluriga. Att bestämma sig. Jag har för mig att han någon gång pratat om att han skulle vilja bli idrottspsykolog. Det skulle passa bror min som handen i handsken. Minsann.

Han spelar badminton, precis som jag. Är galet hurtig och gymmar och tränar till höger och vänster en himla massa dagar i veckan. Fokuserad. När det gäller just badminton. Annars är han ganska förvirrad. Och glömsk. Och lite lite för lat. Han största idol här i livet är Annika Norlin. Han kan nog allt om henne. Tror jag. Skulle han träffa på henne på stan ellerså så är risken stor att han skulle bli lite halvgalen. Men på ett charmigt sätt.

När Anton var lite mindre hade han ett helvete till migrän. Ganska ofta. Extrema attacker. En gång, när det var som allra värst och han bara skrek för att det gjorde så förbannat ont, satt jag på mitt rum och bad till gud att jag skulle få det där onda istället. För det var så sjukt jobbigt att se och höra någon man älskar så mycket ha så otroligt ont. För jag älskar verkligen min lillebror. Hur lång och vuxen han än är och kommer bli så kommer han alltid vara min lillebror. Som jag alltid kommer försöka skydda mot allt det där onda.
Och älska. Av hela mitt hjärta.




Senare idag dyker det upp ett inlägg om min lillasyster. Så håll utkik, finisar.

Medan de flesta av er förmodligen sitter framför tvapparaten och väntar på Idolresultat så bjuder jag på lite inspiration. Från Lookbook, som ni ser. Inte helt fel, minsann.

Den här uppgiften vill jag hoppa över. Så jävla mycket. För jag tycker det är så fruktansvärt svårt att komma på något med mig själv jag är stolt över. Inte så att jag är extremt ostolt över allt jag gör, men ändå. Jag går inte direkt runt och känner mig sprickfärdig av stolthet av någon speciell anledning. Inte alls.

Men om jag tvunget ska säga något så säger jag att jag är grymt extremt stolt över att jag vågade operera mig. Att jag tog det steget. För det har inneburit så himla mycket. Förändrat mycket. Så det är något jag är stolt över.

DET HÄR inlägget skrev jag när den första operationen inte blev av. Sen blev den inställd igen. Och nästan en gång till. Men den gången, den tredje, blev det faktiskt gjort. Jag vill aldrig någonsin igen må så dåligt som jag gjorde under de månaderna. Aldrig.

weheartit

Klar med städningen. Nästa projekt blir att bjuda magen på lite lunch. Eller en tallrik yoghurt. Sedan puttrar jag vidare in på staden en snabbis för att, som sagt, handla de sista julklapparna. Det är så himla vitt och tyst ute så egentligen skulle jag bara vilja lägga mig på rygg i snön och fundera. Jag gillar vintern.

Idag tänkte jag hinna ikapp med listan. Visa vilka fina plagg som har inhandlats. Pyssla med Isabells nya design. Städa. Åka in på stan och köpa klart klapparna. Och ha myskväll.

(jag vet att jag ligger en dag efter, men jag tar igen det idag)

Musik. Jag kan nog inte riktigt beskriva vad den betyder. Lite halvklurigt. Istället har jag pysslat ihop en liten lista. Så ni kan lyssna lite på vad jag lyssnar på. Vackert, va?



Klicka på bilden för att komma till listan. Puss !

(jag vet, en dag försent)
Jag har funderat så mycket på den här utmaningen. Vad jag ska välja. Vilket ögonblick. Igår slog det mig. Mitt ögonblick handlar om två saker jag älskar - badminton. Och Johanna Wångenberg.

Det här måste vara cirka två år sedan - i slutet på januari. Vi var uppe i Umeå och tävlade. Och kom till final i dubbel. Där vi mötte två tjejer vi förlorat stort mot i senaste tävlingen. Så vann vi första set. Och bra det var lite halvgalet. Så halvgalet att vi förlorade andra, och fick däremed spela ett tredje och avgörande set. Som var jämt. Till sist fick vi en himla fin matchboll. När vi vann den bollen bara exploderade glädjen. Jag har nog aldrig känt mig så lycklig, som jag gjorde då. VI bara skrek och skrek och skrek. Det var fanken som att vinna OS-guld. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig glömma hur bra allt kändes så. Och jag tittade på Johanna och skrek och hon skrek och jag förstod precis hur hon kände. In i minsta detalj. Ett av de bästa ögonblicken i mitt nittonåriga liv.
Fan vad fint det var.

Jag vet. Det här inlägget heter egentligen 'Min bästa vän' men hurtusan ska jag kunna beskriva bara en, när jag har så otroligt fina vänner? Går inte. Så jag döpte om detta till 'Min äldsta vän'. Alltså den vän jag har haft längst.

Hon heter Ylva Saga Elisabeth Jervhed. Vi har gjort allt tillsammans. Gått på samma avdelning på dagis, gått i samma klass hela skolan, tränat akrobatik på cirkus kul& bus tillsammans, åkt längdskidor, skrattat, gråtit, och så vidare och så vidare. Ni fattar.

Vi känner varandra utan och innan. Vet allt om varandra. Eller nästan allt. Hon betyder så otroligt mycket för mig att det inte går att beskriva. Även fast vi inte har hörts eller träffats på ett tag så känns det så sjukt naturligt och självklart när vi väl ses. Att det är vi. Utan Ylva är jag ingenting. För hon har gjort så ofantligt mycket för mig. Lika mycket som hon finns där för mig, finns jag här för henne. Alltid.


Älskar dig, puss !

Åker in på stan, letar julklappar och snickarbyxor. Först en kopp kaffe och en tallrik yoghurt. Fint.

Idag har jag jobbat. Det var fint. Ikväll har jag spenderat en stor del av kvällen med två vackra människor på Pause. Det var fint, himla fint. Imorgon är jag ledig. Då ska jag köpa mig ett par snickarbyxor. Hur fint?

En himla fin bild från weheartit.

Första kyssen. Hur gammal var jag egentligen? Liten? Ja, jag var liten. När vänskap och kärlek var lite likadant. Fast ändå inte. Då fanns det en pojke som var bråkig. Som alltid tjaffsade. Som trckte en sax mot min hals. Han fick min första kyss. Fast då var det mer än puss, antar jag. Den riktigt kyssen sparade jag till ett senare tillfälle. När jag trodde att den skulle betyda något. Det gjorde den inte, visade det sig senare. Men för mig betydde den något fint, och det är det som är viktigt. Viktigast. För mig.

Och en massa annat. Fin dag.

Kärlek är fint. Svårt. Jobbigt. Vackert. Underbart. En trygghet. Ett äventyr. Något som kan göra så in i helvete ont. Något som kan göra en till den lyckligaste människan i världen. Kärleken kan såra. Och den kan få allt att kännas så lätt. Och självklart. Men ändå så himlahimla mycket mer.

Kärlek är när du ser den där killen/tjejen i ögonen och vet att det är rätt. När du sitter och skrattar med din familj och inser hur bra dem är. När du ringer till en av dina bästa vänner för att du mår dåligt, och han/hon alltis svarar. Alltid lyssnar. Alltid finns där. Men ändå så himlahimla mycket mer.

Kärlek är att göra något man älskar. Att spela fotboll för att man älskar det. Att jobba som tandläkare för att man älskar det. Att sticka. Eller att fiska. Men ändå så himlahimla mycket mer.

Kärlek är det mest okomplicerade men samtidigt det mest komplicerade man kan uppleva. 
Men ändå så himlahimla mycket mer.


En himla fin form av kärlek.

Idag ska vi till momme och moffa och baka pepparkakor, hur fint? Hela decmeber är ju som en enda mysmånad. Åh, jag älskar vintern. Jag älskar december. Jag älskar julen.

Den är kall, den här vintern. Men den är ändå så himla, himla vacker.

Frukost och fika. Än så länge. Till middag blir det flygande jakob och sen misstänker jag att det slinker ner en eller annan klementin. Fina grejer !

(alla bilder är klickbara)

Hemma från en kall men mysig marknad. Inhandlat : En påse brända mandlar. Tog ett endaste kort med kameran, sedan var det påtok för kallt för fingrarna. Ni får se den senare !

Den här lördagen ska spenderas på marknad. Jamtlis Julmarknad. Världens mysigaste. Återkommer i eftermiddag, bubblandes av julkänslor !




Två bilder från förra vintern, när det var himla vackert ute.

Ikväll tittar jag på idol och bli arg över att Linnea åkte ut alldeles för tidigt. Ikväll dricker jag cola istället för vatten. Ser fram emot imorgon. Gör ofta det, ser fram emot morgondagen. För det känns som att jag fastnat. I något. I någon. I något som inte alls över huvudtaget och absolut inte är värt att fastna i. Lite som när man drömmer att man springer och springer och springer men inte kommer någonstans. Så känns det. Jag vill komma någonstans. Vill känna den där friheten. Men så är det inte nu. Inte ikväll. För ikväll känner jag mig ensam fast jag inte är det. Ikväll svider det på läpparna. Efter kyssar eller läppbalsam. Det kvittar.

det här är vad jag kallar fint. himla fint.

En sanning är mer sann än alla andra sanningar : Utan mina föräldrar hade jag inte funnits.
Så enkelt är det.

Mina föräldrar har varit tillsammans ganska länge. Närmare bestämt sedan mamma var sjutton och pappa nitton. Om jag inte minns fel. Ganska fint, tycker jag. Som personer är de ganska olika. Pappa, som förövrigt heter Peter, är lite mer..förvirrad. Och ganska så galen, men på ett charmigt sätt. Plus att han har världens sämsta humor. Han är också världsbäst på att göra fattiga riddare, även fast det händer väldigt sällan, han är otroligt tekniskt, bäst i familjen på att åka offpist och en himla bra amatörsnickare. Han är den som har stått och skjutit långbollar med mig på en kall och tom fotbollsplan, den som har stått ut med alldeles för många motorstopp, lärt mig allt jag vet om datorer och så himla mycket mer. Jag älskar min pappa. Pappas flicka, det är jag det. Och det är jag stolt över, för min pappa är en himla bra pappa.

Sedan har vi mamma, Christin. Eller alla kallar henne Kicki. Hon är den som ser till att saker blir gjorda i den här familjen. Tvättar, lagar mat, städar, fixar, byter gardiner, ser till att vi andra inte sitter och pillar oss i naveln och så vidare. DET är beundransvärt. För jag skulle aldig klara av det. Ibland har hon en ganska kort stubin, och ibland är hon världens roligaste. Hon kan ha världens mest skruvade humor, precis som jag. Vi passar bra ihop. Medan pappa är den som har tränat fotboll med mig, så är mamma den som har stått där på sidan och hejat på. I ur och skur. Stöttat. Tröstat. Skrikit. Och blivit glad när det har gått bra. Precis som en riktigt, riktigt, riktigt bra mamma ska.

Utan mina föräldrar vet jag inte vem jag hade varit. De har stöttat mig så ofantligt mycket i olika situationer, bland annat för cirka ett år sedan när operationskarusellen var i full gång. Jag är skyldig dem så otroligt mycket att det aldrig kommer gå att betala tillbaka. Gång på gång på gång har de visat hur starka de är. Hur mycket man klarar tillsammans. Jag älskar dem, så enkelt är det.


Två ganska så charmiga kort från när jag var liten.

Sanningen är den att kameran fick stanna hemma idag, i samma sekund som jag insåg att det var minus sexton grader celcius ute.. Vem tusan vill blotta fingrarna då, undrar jag? Så tills vidare får ni kika på den fina bilden ovan. Jag tänkte minsann smita iväg igen. Denna gång för att hämta upp Anton och Johanna på träningen. Prima, säger jag ! Skönt att få träffa lite fint folk(syftar på Johanna, självklart) efter ett par dagar i karantän. Imorgon blir det jobb ! puss

Fintfintfint. Här i norrland går vi med dunjacka, alldeles för stora halsdukar och tre lager strumpbyxor. Minst. Då känns det här extra fint. Och exotiskt.

Daniel Adams-Ray Förlåt att jag aldrig sagt förlåt

Medan jag puttrar iväg till ica i syfte att införskaffa bröd, frisk luft och eventuellt lite vackra bilder på kameran så tycker jag att ni ska lyssna på denhär fina låten ! Antar att en hel del redan har hört den, men vad gör det om tusen år?

När man är mindre och kärlek är något nytt och spännande som man egentligen inte vet något om. När man fortfarande frågar chans på någon. När kärlek är ett alldeles för starkt ord. När man är mer kompisar än tillsammans. När kärlek är nästan samma sak som vänskap. Fast kanske lite, lite mer. Ungefär vid den tiden knackade kärleken på dörren för första gången. Och jag öppnade. Jag tror egentligen inte att det var kärlek. Mer en himla fin vänskap. Nivet, någon man kan göra ungefär allt tillsammans med. Vilken klass jag gick i kommer jag inte ihåg, inte alls. Men liten var jag fortfarande. Undra varför all kärlek inte kan vara lika okomplicerad som den sorts kärlek man upplever när man fortfarande är liten? När man skickar en lapp och frågar chans. Och den utvalde kan kryssa ja eller nej. Pang på rödbetan liksom. För egentligen är en väldigt, väldigt fin vänskap lika värdefull som kärlek. Det är en sorts kärlek. Nåja, denna första kärlek i mitt fall slutade ganska sorgligt i och med att min fina kamrat tog sitt pick och pack och flyttade till Stockholm.
 Fint var det ändå.

jag är inte i fas med mig själv längre. hjärtat och hjärnan samarbetar inte alls. inte alls. hjärtat säger en sak, och hjärnan tvärtemot. vägrar ge med sig. försöker vara förståndig. förståndig, vad är det? är det när man lyssnar på hjärtat och kastar sig huvudlöst in i något man aldrig trodde man skulle vara med om? eller är det när man låter hjärnan bestämma och ger sig ut ur leken innan den ens har börjat? för jag vet att den här leken kommer sluta med katastrof. vet det. så himla mycket. vet att den kommer sluta med att hjärtat ligger på botten i tusen miljoner bitar. att hjärnan kommer bli hundra gånger mer förståndig, som om nivån inte är tillräcklig nu. som om hjärtat inte har varit trasigt nog. när är det min tur att vara lycklig? måste man vara förståndig för att vara lycklig? måste hjärtat tycka samma som hjärnan? som magneter. som dras till varandra. du och jag. medan mitt hjärta och min hjärna, mitt förstånd och min lycka, istället är motpoler. hur går det ihop? inte alls. det går inte alls ihop. så jag står nog kvar här, med lyckans kölapp i handen, istället för att gå före i kön. förståndig. men olycklig.

eftersom jag är mer eller mindre inspärrad så blir det ännu ett inspirationsinlägg idag. men fint är det ändå !

Ebba Maria Elisabeth Öberg. Där har ni mig. Under nitton och ett halvt jordsnurr har jag kallat denna planet för mitt hem. Jag föddes 12 juli, mitt i sommarvärmen. Har två syskon och är äldsta barnet. I hela mitt liv har jag varit bosatt på Frösön, världens finaste ö.

Jag älskar att träna. Måste alltid ha något att göra för annars blir jag extremt rastlös. Hittills har jag sysslat med gymnastik, akrobatik på cirkus kul och bus, åkt längdskidor, varit med i en dramagrupp, dansat, fotboll, och badminton. Det ni. Nuförtiden är det bara badminton och fotboll som gäller. Älskar't.

Som person är jag väldigt glad och sprallig. Jag hörs jämt. Kan inte vara tyst. Envis är jag också. Har jag rätt och vet om det så finns det inte en chans i världen att jag ger med mig. Händer inte. Sen är jag i vissa stunder väldigt förvirrad och allmänt blond. Vilket jag själv bara betraktar som charmigt.

Min första skola hette Vallaskolan. Den var fin den. Där spenderade jag tio år av mitt liv med undantag för ett litet gästspel på Prolympia som inte riktigt var min grej, visade det sig. På Valla gick jag med en himla massa fina människor, som jag umgås med fortfarande.

Efter grundskolan så var det som alla vet dags att välja gymnsielinje. Inte det lättaste. Inte alls. Syon rekommenderade att man valde minst tre linjer. Jag valde två. Och kom in på mitt förstahandsval som hade fyra platser. Så kan det gå. I augusti 2007(?) började jag i och med detta på Hantverksprogrammet på PC. Min inriktning var Floristlinjen. Hantverksklassen var en himla,himla fin klass. EN grabb. Och en himla massa tjejer. Världens bästa. Och i våras tog vi studenten.



Livet efter studenten har varit oväntat fint. Jag har ett jobb. Världens bästa. Med världens bästa kollegor. Ni hittar mig på Linnéan Blommor & Design till den 30 december. Då flyttar jag till Göteborg för att plugga vidare.
 För att bli bäst.

ge mig :
ett par skinnshorts
leopardpjucksen på bilden till vänster
fintröjan till höger