Hela studenten var ett ögonblick. Ett fint men samtidigt så himla ledset ögonblick. Det var kanske då jag på riktigt förstod att jag inte skulle träffa många av de underbara människorna runt omkring mig igen. Någonsin. Även fast många av dem bara var personer jag hejade på i korridoren lite då och då. Samtidigt som jag insåg det så kände jag ändå en enorm glädje över att det var slut. Att det var dags att sikta in sig på något nytt. Att tretton års skolgång äntligen var över. Studentdagen blev en dag med enorm glädje och lite sorgsenhet i en fin blandning.