(jag vet, en dag försent)
Jag har funderat så mycket på den här utmaningen. Vad jag ska välja. Vilket ögonblick. Igår slog det mig. Mitt ögonblick handlar om två saker jag älskar - badminton. Och Johanna Wångenberg.

Det här måste vara cirka två år sedan - i slutet på januari. Vi var uppe i Umeå och tävlade. Och kom till final i dubbel. Där vi mötte två tjejer vi förlorat stort mot i senaste tävlingen. Så vann vi första set. Och bra det var lite halvgalet. Så halvgalet att vi förlorade andra, och fick däremed spela ett tredje och avgörande set. Som var jämt. Till sist fick vi en himla fin matchboll. När vi vann den bollen bara exploderade glädjen. Jag har nog aldrig känt mig så lycklig, som jag gjorde då. VI bara skrek och skrek och skrek. Det var fanken som att vinna OS-guld. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig glömma hur bra allt kändes så. Och jag tittade på Johanna och skrek och hon skrek och jag förstod precis hur hon kände. In i minsta detalj. Ett av de bästa ögonblicken i mitt nittonåriga liv.
Fan vad fint det var.